onsdag 20 januari 2016

Man får sörja det barn som aldrig kom

Det jag nu kommer skriva har jag diskuterat med min älskade sambo om och det är okej att jag delar med mig av vår erfarenhet. 

Nu tänker jag nämligen prata om något som man inte pratar om. Inte för min egen skull eller för medkänsla, utan för er alla därute som av någon anledning kämpar för att få ett barn eller syskon. Jag tänker prata om det, som för de flesta är jag säker på, raserar hela ens värld -men som man oftast döljer för omvärlden. Man känner sig ensammast i världen bärandes på en tung sorg som bränner hål i ens bröst utan att man berättar det för andra. En kamp som många kämpar, vissa i några månader andra en hel livstid -alla lika smärtsamma, i tystnad och mörker. Jag pratar om missfall, något som statistiskt drabbar 20% av alla gravida (som man känner till, talet är större på missfall som sker innan kvinnan vet att hon är gravid) men som de flesta väljer att inte prata om. Och när ingen annan pratar om denna erfarenhet så leder det till en tro om det inte har hänt någon annan och kanske att man själv är anledningen till att det skedde. Det får en att känna en fruktansvärd ensamhet och lustigt nog ofta skam i någon form. Skam över att man inte lyckades med den uppgift vi kvinnor är skapade för, över att man sörjer något man tekniskt sett aldrig har haft eller "fanns".

Om man då faktiskt får höra av någon som lite hyschade öppnar upp och säger de magiska orden "det hände oss också" så släpper en tyngd från ens cementtunga bröst som är värd sin vikt i guld. Genast är man inte längre ensam, någon därute vet hur den brännande sorgen känns att bära, någon förstår

Simon och jag har fem syskon sammanlagt, risken är stor att det händer minst en av dem, kanske alla, men förhoppningsvis ingen. Men om det nu  i framtiden gör det, så vill jag att de ska veta att det finns någon därute som vet hur det är att bära sorgen över ett dött barn som aldrig fick födas, som aldrig fick upptäcka vår vackra värld eller träffa sina föräldrar. Jag kommer aldrig kräva att de i sin tur delar med sig av sin erfarenhet, det är ett beslut man själv måste få fatta, men jag vill känna att OM det skulle hända dem så ska de ändå veta att de inte är ensamma. Att vi vet hur det känns, att vi förstår. Detsamma gäller våra vänner och bekanta, och även de vi inte känner. 

Jag vill öppna upp och berätta. Och om det finns någon person därute som i detta nu är med om exakt samma sak, som kan ta åt sig av det jag skriver och känna den där ovärderliga känslan av jag är inte ensam, någon förstår, så är det värt allt. För man får känna, man får sörja så djupt man vill och man får för tusan gråta ögonen ur sig tills det inte längre finns några tårar kvar. 

Det jag nu delar med mig av är något jag och Simon har bearbetat, ändå får jag en klump i halsen av minnet på det som hände och känner samtidigt stor glädje över vår älskade son. Vår första graviditet var i augusti -13, väldigt planerad och glädjen jag kände när jag höll det positiva testet i min hand var ren lycka. Jag överraskade Simon när han kom hem från jobbet med ett paket innehållandes en liten body och ett kort där det stod Grattis älskling, du ska bli pappa! Lyckan var total och vi berättade för våra familjer på roliga sätt ganska omgående. Inte för en minut kände vi oro över att vi kunde bli fråntagna vår obeskrivliga lycka, i vår värld fanns det bara den fjärde april som vår lilla bebis beräknades att komma. Åtta veckor senare kom den där magiska dagen hos barnmorskan,  vi var äntligen i vecka 12 och det första ultraljudet skulle ske! Jag minns att jag knappt kunde sova natten innan och förväntansfullt höll S och jag varandras händer när bm la den kalla gelen på min mage som snart skulle visa vårt lilla barn för första gången. Skärmen visade ett litet foster, men vi såg hur bm letade och letade efter det lilla hjärtat. "Jag ska bara hämta min kollega, ibland är det svårt att hitta" följdes av "vi är så ledsna, barnet dog i vecka 10" och "vi ska se till att ni skickas upp till gyn för att få hjälp med att bli av med det". Vi gick dit den dagen som världens lyckligaste, och gick hem med två brustna hjärtan som man aldrig trodde skulle läka. Det tog en vecka av cytotec och slutligen akut skrapning. Därefter sköljde ett hav av sorg över oss båda. Som om någon vi stod nära hade dött ifrån oss. Och så var det ju, vi hade bara inte fått chansen att träffa personen. Medan vi kämpade med de inre frågorna som Vem var det där inne? En son eller dotter? Hur skulle vårt barn sett ut? Vem skulle vårt barn ha blivit? och Varför överlevde det inte? Kunde jag gjort något annorlunda? så var vi likväl tvungna att meddela de familjemedlemmar och vänner som vi hunnit dela med oss av glädjen till. Jag vet att man aldrig någonsin kan sätta sig in i hur det känns att få missfall om man själv aldrig varit med om det så jag dömer inte oförståelsen som följer med andras reaktioner. Jag hörde någon kommentera att jag överdrev genom att bli så ledsen som jag blev, det var ju "bara ett missfall" det hade ju trots allt inte "hunnit bli ett barn än". Eller små, säkert välmenande, kommentarer som att "vilken tur att det hände nu och inte senare". Men vet ni vad? Det krävs bara ett plustecken för att man ska bli förälder och oavsett när man förlorar ett barn så förlorar man ett barn. Sorgen blir inte mindre betydande för att man aldrig fick träffa det. Det följande året fick vi ytterligare två missfall, ett sent och ett tidigt, alla lika tunga att bära och varje gång vi fick höra om någon annans lycka så påmindes vi om vår egen sorg. Alla måste få bearbeta på sitt eget sätt, ibland ville jag prata om det som hänt  men märkte att de fåtal vi berättade det för hade svårt att hantera det och det var ett obekvämt ämne att ta upp. Man pratar ju inte om sånt, utan låtsas som om ingenting har hänt. Så vi slutade prata om det med andra och behöll sorgen för oss själva.  Vi gjorde en utredning som visade att allt såg helt normalt ut och att jag "har fler ägg än de flesta de träffat, så till den grad att jag gärna fick donera i framtiden om jag ville". Men det tröstade oss inte då. När vi slutligen blev gravida med vår älskade Jonathan så krävdes många ultraljud och oroliga dagar innan vi faktiskt vågade tro på att vår dröm skulle bli verklighet.

Nu vet vi att missfall händer många, fler än man tror och oftast sker det utan anledning. Men vi måste kunna prata om det här, eller i alla fall få möjligheten att göra det, istället för att tystna ner det som om det är något att skämmas för. Jag kommer alltid känna en obeskrivlig lycka över att få vara mamma till just Jonathan, världens gladaste lilla kille som gått på denna jord. Men, det tar inte bort den sorg som jag känt inför våra tre andra små barn som aldrig fick bli. Jag vet att det kan hända igen den dagen vi bestämmer oss för att försöka få ett syskon och smärtan skulle säkert vara densamma även om det nu skulle gälla ett syskon. Jag gläds så innerligt med er som slipper uppleva detta. Som anhörig behöver man inte försöka säga eller göra det rätta, bara finns där för den som är drabbad, krama, lyssna, dela tystnaden och tillåt sorgen att få existera även om du själv inte förstår. Och jag känner djupt för er som av en eller annan anledning kämpar för att ett barn eller syskon, man får sörja och gråta sig tom. Men jag hoppas mest av allt att jag genom att dela med mig av detta kan ge er den där känslan av att ni är inte ensamma med era känslor och tankar. Och det kan vända snabbare än ni tror, håll ihop, våga sörj på ditt sätt och ge inte upp!  / L



2 kommentarer:

  1. Usch jag lider med er.. jag fick missfall i augusti 2013, i v10 ungefär. Efter det har vi som sagt inte lyckats med ett syskon. OM vi skulle lyckas så är jag rädd för att inte kunna njuta av graviditeten som jag gjorde när jag väntade arvid. Mycket tankar ..ta hand om er <3

    SvaraRadera